När slutenhet är utgångspunkten

Nya besparingar väntar i Örebro kommun. Mer än en halv miljard kronor ska sparas och en första lista över möjliga besparingar har presenterats för politikerna i Kommunstyrelsen. Eftersom listan är hemlig så är det som mest diskuteras för tillfället hur besparingsprocessen ska gå till: vi från (s) och (v) hävdar att det är bra att lyssna på många åsikter medan den styrande högerkoalitionen vill hålla allt hemligt även denna gång.

Tvärsnytt har uppmärksammat detta och idag debatterade jag frågan med Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) i radions ”Rakt på sak”. Och det blev helt uppenbart att vi har helt olika syn på demokrati. Staffan Werme är bara intresserad av att lyssna på medborgarna när han kan styra innehållet och inriktningen, medan jag (och Socialdemokraterna) är intresserad av att lyssna bredare och mindre styrt.

Låt mig ta ett exempel. Imorgon beslutar Vård och omsorgsnämnderna om stora nedskärningar i äldrevården. Fram till för bara någon vecka sedan har förslagen varit ”arbetsmaterial” och vi som diskuterat och arbetat med detta har varit åtsagda att inte ”läcka” innehållet i dem. Lyckligtvis har förslagen ändå kommit ut i media och på andra sätt vilket inneburit att vi fått in fler synpunkter på hur vi ska genomföra besparingarna. Exempelvis har vi kunnat diskutera förslagen med fackliga organisationer (i torsdags träffade alla ledamöter från s och v Kommunal för att höra deras synpunkter).

Tack vare dessa diskussioner kommer Socialdemokraterna och Vänsterpartiet imorgon att presentera ett eget, och annorlunda förslag, på besparingar (vi har nämligen samma summa pengar – så besparingarna kommer vi inte undan…). Om vi följt åthutningarna från majoriteten hade denna process förmodligen varit omöjlig.

Staffan Werme sa det visserligen inte rakt ut i radion idag, men innebörden i det han sa var att det inte är möjligt att låta örebroarna få reda på vad som diskuteras. Enligt Werme blir det då nämligen omöjligt att komma fram till breda överenskommelser.

Jonas Karlsson inspirerade mig med sin träffande, men något drastiska, jämförelse. Om Staffan Wermes teori om förhandlingar skulle stämma kan det aldrig bli fred mellan Israel och Palestina: det är ju nämligen allmänt känt precis vilka frågor som diskuteras. Sedan typ 40-50 år är det några knäckfrågor som måste lösas: Jerusalems status (att Israel inte får ockupera ”den heliga staden”), om de palestinska flyktingarna ska få återvända (eller om Israels ockupation och stöld av egendom ska accepteras), Israels (och Palestinas) rätt att leva i fred inom erkända och fastställda gränser. Ståndpunkterna är väl kända liksom vilka frågor som diskuteras. Och det är själva förutsättningen för att ”Fred NU”, ”Judar för israelisk-palestinsk fred”, och alla andra grupper som verkar för att påverka processen, ska kunna existera och göra nytta. Enligt Staffan skulle det vara bättre om några få gjorde upp bakom slutna dörrar. Och kanske skulle det leda till en överenskommelse på ett papper. Men denna överenskommelse skulle inte vara värt mer än pappret det var skrivet på. Och det var inte så det gick till när tidigare fredsavtal faktiskt tecknades. Trots att frågorna är väl kända – och tack vare det – så fanns det möjlighet för parterna att kompromissa och komma fram till överenskommelser (att sedan dessa har förstörts av extremister på båda sidor är en annan sak – dock ska man komma ihåg att det är mord och provokationer i Israel som hindrat freden flest gånger de senaste 20 åren).

Självklart har jämförelsen mellan konflikten Israel- Palestina och Örebro kommuns ekonomi många brister. Men den har ett gemensamt: det handlar om vilken syn man har på människor, vilken tilltro man har till människors förmåga att – tillsammans med andra – komma fram till kompromisser och beslut. Det handlar om värderingar och demokratisyn.

Statsvetaren Agneta Blom (som var med senare i sändningen) drog den helt korrekta slutsatsen: Staffan Werme företräder en snävare ”elitsyn” på demokrati, medan jag (och Socialdemokratin) företräder en bredare ”deltagardemokrati”. Därför vill Staffan Werme ha färre förtroendevalda politiker (någon gång har han föreslagit att dagens drygt 500 ska bli under 100). Och därför tycker han att besparingsförslagen ska vara hemliga. För Staffan Werme är slutenhet utgångspunkten. För mig är öppenhet utgångspunkten. Det handlar om värderingar och demokratisyn.

En reaktion på ”När slutenhet är utgångspunkten”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *